Another New Moon kapitel 3
Another New Moon kapitel 3
Dag passerade efter dag, men Jacob ringde mig aldrig. Saknaden började stiga över och jag började bli orolig och förtvivlad. Jag skulle inte ha tänkt på Edward - han är bara ett minne blott, så varför tänkte jag ens på honom ? Jag älskade Jacob, mer än vad jag egentligen borde gjort, men varför tvivlade han på att jag älskade honom eller ej. Tja, jag förstod honom. Det var bara jag som kunde höra Edward i mina tankar, och alla dessa ord var menade för Edward. Alltså var allting mitt fel - och jag ville mer än gärna be Jacob ännu en gång om förlåtelse. De dagar jag ringde Jacob var de dagar Billy Black, Jacobs far, som svarade i telefonen och kom alltid på en ursäkt om Jacob. Jag kände mig desperat. Jag ville träffa Jacob nu och inte dagen efter, men han verkade inte vilja träffa mig.
"Pappa, skulle du kunna tänka dig att bjuda hit Billy och Jacob på eftermiddagen ?", frågade jag och satte mig brevid honom på soffan i vardagsrummet. Charlie såg på nyheterna och var insatt i programmet. Jag såg på det med avsmak. Kvinnan bakom teverutan pratade om politik, något jag inte visste mycket om, något jag inte föredrog heller. Jag tyckte inte om nyheterna alls.
"Du måste börja se på nyheter, Bella. Du är snart vuxen.", mumlade Charlie utan att släppa blicken från teven. Jag suckade. Vuxen. Det jobbigaste ordet jag visste om. Jag var vuxen, Jake tonåring, Edward.. tonåring. Jag skulle aldrig bli jämngammal som dem, bara äldre. Jag svalde och såg på Charlie.
"Pappa, kan du det ? Bjud hit Billy och Jacob på eftermiddagen.", vädjade jag honom. Charlie ryckte på axlarna som svar och jag suckade återigen. Det var nog ingen match på teven idag, annars skulle Charlie säkert vilja. Han jobbade nog. Han var ju polismästare Swan.
"Okej då..", muttrade jag för mig själv och stegade iväg och tog på mig mina kängor och jackan. Charlie blickade nyfiket från soffan mot mig.
"Ska du till Jacob ?", frågade han mig. Utan svar gick jag ut och satte mig i pickupen. Jag skulle åka till Jake och fråga vad som har hänt. Varför han inte hade ringt mig, och be om förlåtelse. Jag hoppades på att inte Billy skulle öppna, då skulle han nog dra en väldigt dålig ursäkt.
Jag kunde se Jacob och hans vänner sitta vid en lägereld utanför Blacks hus. Trots att det inte var skymning. Jag suckade av lättnad - han var åtminstonde i form. Han mådde bättre, trodde jag. Jag svängde in och parkerade bilen. Jacob, Quil och Embry gick fram till mig. Alla tre såg lika stora ut, fast i olika ålder. Kunde det vara möjligt ? Jag klev ur pickupen och mötte Jake. Han såg bekymrad åt för gårdagen, han hade alltså inte kommit över det. Quil log, som han alltid hade gjort varje gång jag kom förbi. Embry log men såg ganska blyg ut.
"Du kunde ha ringt..", blängde Jacob och lade armarna i kors. Jag blängde tillbaka och drog på munnen.
"Jake, vi måste prata. Ensamma.", viskade jag. Killarna såg på varandra, som om de skulle dra ett beslut ifall Jake skulle få följa med mig eller inte. Sedan lämnade Quil och Embry oss ensamma. Jacob såg på mig och jag höll på att knäckas. Jag kunde se vad jag hade gjort honom till. Från sprudlande glad till detta, av en hemskt anledning. Jag tog Jacob om armbågen för att få med honom på en promenad och han gjorde återigen inget motstånd. Det var tyst en lång stund och Jacob såg inte ens på mig. Jag hade sagt att jag älskade honom, räckte inte det ?
"För två år sedan, då Edward och Cullens lämnade mig, var jag den olyckligaste på jorden. Jag var förvirrad, ledsen, sårad.. jag var ensam.", började jag och jag såg hur Jake lyssnade på mig. Vilket han var väldigt bra på. "Mina klasskamrater undvek mig, men när jag försökte återuppta kontakten med dem, gick det bra under en kort tid. Men jag kände mig fortfarande ensam, därför ville jag träffa dig. Du är den som inte strör salt på mina sår. Jag kände mig inte längre ensam, då jag var med dig.", fortsatte jag och rösten brast sig. Jacob skrattade lågt och fortsatte lyssna. Han ville antagligen höra mer.
"Minns du när vi åkte motorcyklar tillsammans första gången ?", frågade jag. Jacob nickade och log svagt till mig.
"Ja, det gör jag.", svarade han mig. Hans röst lät inte lika död längre, vilket fick mig att må bättre inombords.
"Jag tappade kontrollen eftersom att jag kunde se och höra Edward. Han gav mig ett löfte att inte göra någonting dumt. Varje gång jag får adrenalin dyker han upp. Och det har han gjort sedan han lämnade mig."
Jacob tog min hand i sin och han lyssnade fortfarande. Tja, det fanns en hel del att berätta.
"Vad var det som hände igår ?", frågade han.
"Jag såg honom igen. Han verkade veta att jag skulle åka på motorcyklarna. Han sa till mig att jag skulle åka tillbaka till Forks igen. Men jag ville inte, det var därför jag började prata. När jag hör hans röst känns det som om han står alldeless brevid en, så det kändes verkligen som om jag pratade med honom." Jag ryste till och stannade upp. Jag började sakta gråta. Jacob tog mig intill sig och jag andades in hans ljuva doft. Han smekte tröstande på min rygg.
"Så.. du älskar inte honom längre ?", gissade han och strök bort de tårar som föll ner för kinderna. Jag skakade på huvudet och lutade mig mot hans axel. Jag kände mig som en liten flicka i hans famn. Han var flera gånger så större än mig, och flera gånger så varmare. Han var min sol, som jag kallade honom förut. Det var tyst, man kunde endast höra fåglarnas kvitter och trädens brus. Regnet smattrades på oss, men jag frös inte. Jacob - som hade bara på sig en t-tröja på överkroppen, höll mig varm.
"Jag älskar dig, Jacob.", viskade jag och mötte hans blick. Jacob log och bet sig nervöst i läppen.
"Jag älskar dig också.."
Sedan lutade jag mig framåt och kysste hans oemotståndliga läppar.
